Snabbhet

Snabbhet kan delas in i:

• Reaktionssnabbhet
• Accelerationssnabbhet
• Maximalsnabbhet
• Snabbhetsuthållighet

I väldigt många idrotter är snabbhet en stor del i idrottarens framgång.  

Reaktionssnabbhet

Reaktionssnabbhet tränas bäst prepubertalt och innebär en förmåga att snabbt reagera på en retning från omgivningen som till exempel uppfattas av synen, hörseln eller känseln. Den kan uttryckas som tiden från start till den första motoriska reaktionen, som till exempel reaktionstiden efter startskott.

Accelerationsnabbhet

Accelerationsträning är utformad för att få de explosiva starter som behövs i sprint och andra aktiviteter. Sprintträningsprogram inkluderar övningar som är speciellt utformade för att förbättra hastighet och explosiv kraft för att maximera prestation. Även programmen är designade för sprinters kommer alla idrottare dra nytta av detta som behöver snabbhet och explosion under en tävling.

Översikt gällande accelerationsträning:

• Intensitet: 95-100 %
• Upprepningstid: mindre än 7 sekunder (upp till 50 meter)
• Total volym: 100m-200m
• Återhämtning: 1-2 minuter per sprintad sekund 
• Tid mellan sessioner: 48+ timmar

Maximalsnabbhet

Med maximalsnabbhet menas förmågan att röra sig med maximal hastighet. En manlig sprinter kan komma i en hastighet av 12m/s. Den höga hastigheten kan normal utvecklas under mycket kort tid.

Snabbhetsuthållighet

Snabbhetsuthållighet är kroppens förmåga att arbeta med hög intensitet under förhållandevis kort tid med hjälp av både aeroba och anaeroba processer. Alltså med hjälp av metaboliska processer som både kräver, respektive inte kräver syre. Kroppen kan utnyttja anaerob uthållighet under kortvariga, maximala belastningar, till exempel sprinterlopp. Anaerobt arbete innebär att kroppen inte har tillräcklig tillgång till syre, utan måste skaffa energi på annat sätt. Då erhålls mjölksyra som biprodukt. Denna form av uthållighet är idag mest aktuell i samband med idrottsutövning och annan fysisk tävlingsverksamhet.

Vid en löprunda där maximal kraft används, kommer benen att ”stumna” mot slutet av loppet, följt av tung andning. Både stelheten i benen och den kraftiga andningen efter loppet beror på att kroppen inte fått tillräckligt med syre under löpningen. Detta tillstånd kallas ibland för syreskuld. Anaerob uthållighet är mycket vanligt vid kortdistanslöpning, som till exempel 200- och 400-meterslopp.